vossarinnan

Vet ni vad det viktigaste för mig är? Det är min familj, mina vänner och att få känna sig betydelsefull i alla lägen! En mycket vis man sa till mig en gång, "att man behöver inte älska alla som finns runt omkring...". Han har så rätt! Jag behöver inte älska alla, men för den delen behöver jag inte heller hata dom... Under denna tid när jag och Marie pratat med varandra så mycket som vi faktiskt gjort, så har jag insett att det finns ett antal personer runt mig som jag verkligen älskar av hela mitt hjärta, sen finns de de jag älskar och de jag älskar mindre samt de jag inte älskar alls... de sistnämnda är få i antalet, men jag kan inte förmå mig själv att tycka om dom... Visst är det konstigt att man inte kan ens rå över sina egna känslor? Men en mycket underbar kvin´na sa till mig häromdagen att man aldrig skall låta de personer som endast gör mig irriterade faktiskt ta den energin ifrån mig. Tänk va rätt hon har, så nu har jag bestämt mig! Jag kommer inte låta andra personer påverka mig negativt en enda gång till!! ALDRIG!
Så härmed välkomna jag den nya Linda! :-)

Dessutom tycker jag att alla ni som läser min blogg absolut ska slänga ett öga på min kusin Maries blogg... där har ni en som vet vad livet verkligen handlar om, men samtidigt hur plågsamt det också kan vara... Läs o njut! Jag länkar till hennes blogg här nere på min sida...

Här kommer en låt som spelats in i ny tappning för de lidande i Haiti... We are the world!



Go kväll!

Ps. Marie, tack för att du finns... :-) Snart ska vi äta ugnspizza och bara sitta å skvallra!

Sitter här och tittar på Meloditrudelutten... det är för mig ofattbart hur "kebabpizzagänget" återigen är med i år! Kraven för att komma med i melodifestivalen är tydligen inte direkt stora? Hur tänker generalen Christer Björkman? Inte som jag i allafall, men tur är väl det!

Igår när klockan var 12 ungefär så fick jag för mig att tapetsera i rummet som Olivia hade innan vi bytte med henne. Klockan 18 ungefär var jag klar, då stack vi iväg till IKEA och köpte lite nya möbler dit in. Jag har tänkt att jag skulle få ett rum som jag kan vara i när jag läser. Skönt att kunna dra mig undan lite. Resultatet blev bra tycker jag. Men jag skulle vilja ha typ en dagbädd där inne så att vi har en extra säng till gäster. Men man "skiter" ju inte direkt pengar så det får vänta... Men hittills ser det ut så här i alla fall:



Känner mig nöjd, men det fattas lite på väggarna ännu...

Jag och Olivia har haft lördagsmys här ikväll. Älskling jobbar natten... usch va dåligt jag sover de veckor som han jobbar natt! Egentligen är det ju konstigt, för jag har ju hela ssängen för mig själv - men det är nått som fattas mig! Tur att veckorna går fort!

Jag pratade en liten stund med Marie förut, hon känner sig lite bättre av kramperna i magen men plågas fortfarande av illamående och kräkningar. Men jag känner hopp! I går när jag pratade med Marie på webcam för första gången på ett tag så satt jag bara och tittade på henne och kände en sån enorm glädje inom mig, en glädje över att få vara en del av hennes liv och hon en del av mitt! Det är en känsla som är svår att förklara, men den är stark och finns där i allafall... :-) För första gången sen hon åkte till Karolinska kan jag ärligt säga att jag känner mig glad överhuvud taget. Det har kännts som om jag befunnit mig i en lång uppförsbacke som aldrig tar slut. Men nu när jag ser att det börjar så smått att gå åt rätt håll med henne så känner jag en lättnad. Även om jag förstår att Marie inte delar denna känsla med mig (i allafall just nu) så vet jag att hon snart kommer att känna detsamma! Dessutom har hon den bästa vård som en människa kan få, av 2 världar! Bättre kan det inte bli! Ni undrar säkert vad som tagit åt mig, och varför jag skriver i dessa koder... men jag kommer att tala om för er som inte redan vet lite längre fram. Den som väntar på nått gott... hihi!

Olivia låg i sin säng och kramade om sin stora häst förut iannan hon somna. Hästen fick hon av Marie förra året...



Visst är hon fin min lilla gumma! Åhh vilken underbar känsla det är att ha barn!!

Nä, nu ska jag titta vidare på meloditrudelutten, just nu är det Kalle & Co... va blir dä? Haha!

God natt från mig och Ia!



Ta hand om er där ute! ♥

Har precis kommit hem från universitetet där jag varit på en föreläsning om Vetenskapsteori. Intressant, men jag säger bara, det är mycket!

När jag kom till skolan idag så kom det fram en klasskamrat (heter det så när man går på Uni?), hon kom i alla fall fram och sa att hon hade läst min blogg. Sen så räckte hon fram en liten ängel som ska hjälpa vid svårare stunder. Hon sa: "du kan ta denna själv, eller om du tycker att någon annan ska ha den..." Som ni alla förstår så finns det en speciell person som behöver denna mest av alla just nu... Marie! När M kom fram och gav mig denna så blev jag så rörd att jag nästan började att gråta... vilken underbara människa! Jag tackar henne av hela mitt hjärta, och jag vet att Marie gör det också. Dessutom ska jag ringa henne i kväll för att ge klarttecken på en annan sak, men det kära läsare får ni vänta på en stund innan jag berättar...

Marie har det fortfarande jättekämpigt, och jag kommer att behålla ängeln här, tills den dagen som jag kan åka upp och ge henne den själv. Jag vill inte riskera att den kommer bort i postens hantering!

Jag skriver mer ikväll! Ska dessutom försöka att ta ett kort på ängeln så att ni får se denna fina gåva...

Tack M för din omtänke! Du har ett stort hjärta!

Kram

Ja, det känns faktiskt som om jag just nu är i en jättelång backe... Helst skulle jag vilja gå i ide och komma fram först i Maj. Men det är bara att inse fakta, detta går ju inte. Så jag får bita ihop och kuta på istället. Hoppas på att jag snart kommer in i den s.k andra andningen så att jag får lite fart på grejerna igen. Men visst är det konstigt hur mycket tanken styr hur man fungerar som människa? Eller vad tycker ni?
Rent teoretiskt så tycker man ju att det skulle vara pumpen som styr hur människan fungerar, men i självaste verket så är det knoppen som styr detta. Hmm... mycket som är konstigt minsann!

Har ni läsare upplevt känslan av total meningslöshet någon gång? Ni vet så där att man känner att allt kan kvitta för stunden. Där är jag just nu, men jag vet att det går över. Det handlar om att jag ska ta kontrollen över mina egna tankar och få fart igen. Ska försöka att göra det!
En sak som jag märkt under tiden som jag läst psykologi är att det skapar otroligt mycket tankar som i sin tur ger mig helt nya perspektiv att se på saker runt mig. Särskilt hos mig själv, men jag antar att det är nog bra. Jag brukar tänka så här: "Jag visste att jag inte var perfekt innan, men inte visste jag att det var så illa..."

Men det som jag nu fått reda på om mig själv ser jag som positivt för det ger mig möjligheten att faktiskt göra något åt det.
I kursen vi läser nu så har vi en tenta som handlar om hur vi är som ledare. Vilka egenskaper vi har, och vilka delar vi bör bli bättre på. Jag vet absolut vad jag måste bli bättre på, jag måste helt enkelt lära mig att "stänga" av mina känslor emellan åt... för huvudpersonen i mitt liv, vet ni vem det är?

Det är Jag! För hur ska jag kunna fungera som en bra fru, mamma, kompis, medmänniska om jag inte mår bra själv. Jag måste lära mig att inte sympatisera så med andra människor att det drabbar mig själv. För hur i hela friden skulle det se ut om jag som framtida Vosare sitter och t.ex gråter med brukaren som jag ska hjälpa. Nä, det går naturligtvis  inte! Jag måste finna ett sätt att hantera detta... jag får helt enkelt träna!

Imorgon ska vi ha redovisning i basgrupperna inför klassen. Ska bli jävligt skönt när det är över kan jag meddela. Men vi skulle egentligen haft en bokredovisning idag, men vår lärare var sjuk så det blev  inget med detta. Synd, för annars hade en sak varit ur världen... Men men, bara att bita i hop gaddarna och ösa på!
När jag åker hem så får jag hoppa in och köpa en tårta också, eftersom det kommer en del på besök på eftermiddan. För jag fyller ju faktiskt 30... nedre tantåldern var det va? Hihi!

Idag har jag inte pratat med Marie, men jag ringde upp förut och pratade med en sköterska. Hon är ju bättre än under helgen, men hon har det jobbigt! Det är svårt att koppla bort tankarna tycker jag... :-( Olivia fråga om vi kunde åka till Marie idag, men jag sa att hon kommer ju hem till våren. När snön har smält! Det tyckte hon var bra!

Och mitt uppe i allt så har Stefans  mormor somnat in... visserligen var hon sjuk, men det gör ju alltid ont när beskedet kommer. Hoppas du får det bra nu Svea! Du är värd något bättre än så som du hade det på slutet...

Nä, nog med pessimism för idag!
Häj!

Måste jag säga att dessa dagar sedan jag sist blev uppringd av Marie har varit de mest fruktansvärda dagarna i mitt liv. Jag har inte kunnat äta, sova, läsa... mina tankar har funnits och finns än på karolinska universitetssjukhuset i Stockholm. Varje gång telefonen ringer så önskar jag att det är Marie som finns i andra luren, men jag vet att det bara är dagar tills den dagen kommer. Marie och jag har pratat otroligt mycket under hela hennes tuffa resa både för och under denna tiden som är just nu. Men som ni alla kanske förstår så har denna transplantation som hon genomgår inte riktigt gått som vi alla, och framför allt Marie, hoppats på. Det började med cellgifterna som hon skulle ha innan ( ni som följer hennes blogg vet detta redan, och ni som inte gjort det råder jag till att ni själva läser hennes blogg så kommer ni att förstå... länken finns här på min sida) självaste transplantationen.  Hon har reagerat väldigt starkt på denna behandling med väldigt starka och allvarliga biverkningar. Men enligt läkarna så är det som hon nu går igenom inget "konstigt" med tanke på de starka biverkningar hon fått på cellgifterna. Hon har nu också drabbats av en komplikation som hon nu behandlas med antibiotika för. Detta gör det hela extra jobbigt för henne eftersom hennes kropp nu är "nollad" så att säga på imunförsvar. Men hon är i de bästa händer som hon kan vara. Dessutom är hennes största trygghet i livet där nu, hennes mamma L, som finns där för henne nu. Vi kan alla bara hoppas och skänka henne/dom en tanke nu, om att hon snart är uppe på benen igen.
Innan Marie  åkte iväg på sitt livs största resa någonsin, sa hon så här: "Jag åker upp dit för att de ska döda min sjukdom, och ge mig mitt liv tillbaka". Jag är övertygad om att dessa ord sitter nu som ett mantra i hennes huvud, och hon kommer att ge allt för att ta sig dit. Men som sagt, vi kan nu bara ta en dag i taget men redan nu idag så har hon fått i sig en hel Piggelin, och det kan jag lova är ett mycket gott tecken! :-) Marie, du finns i mina tankar natt som dag, och jag ser fram emot att åka upp till dig inom en snar framtid. Dessutom ska vi ju på SPA om ett år eller så. Vi ska ju bara lata oss då, kom vi ju överens om! :-)
Olivia sa imorse att: "Mamma, jag vill ha halsbandet jag fick av Marie idag. För hon är ju sjuk..."
Jag: " Ja det är hon, men varför vill du ha det just nu då?"
Olivia: "För då blir hon säkert glad!"

Där ser man hur mycket Marie betyder för henne också! Dessutom vill hon snart prata med Marie på datorn igen... :-) Jag tycker att det är så härligt att höra på Olivia när hon säger så. Jag är noga med att hon ska visa tydligt för de som hon tycker om att hon verkligen gör det. För jag tycker att det är viktigt att man också ibland visar att man tycker om en annan person istället för motsatsen så ofta som man faktiskt kan göra ibland. Man kan inte älska alla, men man behöver inte heller hata dom! Eftersom jag själv är en mycket känslosam person och värnar om de som står mig närmast så kan jag verkligen bli ledsen och sårad när personer som jag tycker ska stå mig nära kan slänga ur sig kommentarer om mitt handlande och tankar om allt detta med Marie så här: Hon överdriver att också Linda!!!
Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan överdriva i att visa känslor i ett sådant här läge... Kan någon vara snäll för mig att förklara detta. För jag förstår inte. Sen när blev det fel att visa omtanke och oro om en person som står mig mycket nära, och dessutom får mitt hjärta att brista av oro? Nä jag vet inte... :-(
Men jag ska säga er en sak, att jag hoppas att bubblan spricker även för dessa personer en vacker dag. Men då står inte jag där och förväntas vara lilla "hjälpsamma" Linda. Nu får det vara nog!

Jag tänkte dela med mig här utav en låt, som Marie visade upp för mig som jag vet att hon tycker om. Och jag håller med henne! Man blir glad av denna. Jag hoppas att Lena läser detta, och om hon gör det spela gärna upp denna för henne...



God natt till er alla!

Det finns mycket som jag skulle vilja skriva här nu. Men på grund av läget så väljer jag att censurera mig själv. Men jag jag kan säga så mycket som att man ska vara jävligt glad för allt som man har. Man ska inte ta varken hälsa eller ting förgivet. Det finns som sagt två sidor på ett mynt. Sen ska man passa sig innan man uttalar sig. För jorden är rund - all skit kommer tillbaka.

Jag uppskattar allt det goda, och jag är glad för det jag har...

God natt!

Sjukt bra låt! Denna gör mig på gött humör :-)

Äntligen är dagen här som vi alla väntat så på! Marie får idag sina nya stamceller från Jan, och början på hennes nya liv börjar i och med detta. Hon har haft det förjävligt jobbigt ett par dagar och jag har inte hört nått från henne. Det gör mig såklart orolig men jag vet att om det är någon som fixar detta så är det Marie. Men det gör mig så ont att veta att hon är ca 35 mil bort med all denna smärta och hemskheter som hon går igenom. Men nu är hon förhoppningsvis bättre efter att de har slutat med cellgiftsbehandlingen.

Pratade med Jan igår, han är väl ganska så lugn sa han, men visst finns det en oro inom han. Men det är inte alls konstigt med tanke på den speciella situation han faktiskt är i. Jag tror inte heller att han varit sövd förut, och jag vet själv hur nervös och oroad jag var när jag skulle bli sövd för första gången. Men bara man väl ligger där och de talar om för en att nu kommer man att somna snart, så är det över på ett par sekunder. Sen vaknar man och undrar om dom inte ska börja snart. Så detta kommer att gå bra Jan! Jag skulle nästan tro att de håller på med transplantationen nu i denna stund. Jag håller tummarna för att det går fort! Jag hoppas oxå att jag kommer att få höra av Marie snart. Jag längtar efter att  få höra hennes röst...

Vad ska jag göra idag då? Ja, jag hade nog tänkt att dra iväg och träna sen. Men det blir lite senare under dagen det. Men nu jäklar har det satt fart på viktnedgången igen. Jag har nu bara 1 kg kvar att ta innan den 27:e som var mitt nästa delmål. Åh det är jag övertygad om att jag kommer att klara. Så nu blir det ett delmål till som jag tänker sätta till påsk iår. Och det är ytterligare 5 kg. Jag märker att det går lite segare nu i perioder, men det gör inget. Jag går ju ner i allafall! Så när jag når mitt mål i påsk så kommer jag då att ha gått ner 40 kg. Oj, det är ju helt otroligt va? Jag tror inte att jag riktigt fattar att JAG, utav alla människor, har klarat av att gå ner 34 kg hittills. Jag tycker faktiskt att jag kan vara stolt över mig själv!

Nä, nu ska Olivia till sin "skola" snart. Så nu blir det till att borsta bissarna!
Häj!

Kram på er alla där ute!

Jag är med och tävlar om detta: http://millahoman.blogg.se/2010/january/tavling-armband.html

Tänker på dig!

God förmiddag! :-)

Olivia sitter och pusslar nu i denna stund och jag väntar på en kär GAMMAL vän ;-) Kaffe står på och jag har som vanligt hunnit dricka typ 4 koppar hittills. Stefan fick åka iväg och handla han, åh tänk va glad han var över det! Jag har dessutom gjort matlistor så att det blir lättare att handla, och jag slipper stå där varje dag och fundera på vad i hela friden  jag ska göra för mat idag... det är det värsta jag vet! Usch va tråkigt!
Så nu provar jag med att helt enkelt göra matlistor i 2 veckor framöver så då slipper jag stå där med skägget i brevlådan varje gång jag ska hitta på någon mat.

Igår var jag och tränade också! Gud så gött det var, så nu blir det fredag nästa gång. Jag måste boka upp för att komma iväg. Så bra självdisiplin har jag ser ni. Men nu jäklar är det dags att rycka upp sig! trött på att gå här och bara fundera på att börja träna. Nu får jag bannemej skärpa mig.

Jag pratade med älskade Marie igår. Hon är inte på topp om jag säger så. Hon är trött och sliten, mår illa och kräks, är uppsvullen i kroppen av alla mediciner och kortisonet. Men hon har en otrolig kämparglöd! Oj va jag beundrar henne, vilken kraft hon har alltså! Önskar att jag hade hälften av detta. Hoppas att jag får höra av henne idag också, även om jag vet att det går bra, så är det så skönt att höra från henne. Men jag förstår om hon inte orkar. För nu börjar cellgifterna och mördarbakterierna (T-cellerna) Ge ordentliga biverkningar på hennes kropp. Hon börjar få ont i luftvägarna, men detta beror på att hennes slemhinnor också blir påverkade av behandlingen. Men nu är det "bara" 2 dagar kvar till på cellgifterna. Sen på fredag får hon den nya benmärgen!

Nu måste jag sluta! För nu kommer gammlingen! Häj!

Fick en kommentar om att min blogg var fin och rolig att följa, men att texten var svårläst. Jag tar till mig och rättar nu till detta! :-) Tack för kommentaren! Jag kan ju inte veta om ni som läser bloggen inget säger... Bra!

Vilka är ni som följer bloggen? Ge er till känna kära läsare! Vore trevligt att veta...

Nu ska jag göra mat, har precis kommit hem efter att ha hämtat snuttan på dagis, eller skolan menar jag såklart, får absolut INTE säga dagis ibland enligt henne. Stark vilja där. Dessutom kan jag känna att jag absolut har fått för mina synder ibland. Uhhhh, för 3 års trots! Men peppar peppar, nu är hon relativt snäll igen. Bara att njuta utav detta.

Jag skriver mer ikväll!

Häj!

Idag har jag varit till universitetet på en föreläsning. Riktigt intressant, fast jag tyckte nog att jag hade bra koll på det mesta ändå. Det känns bra när man hänger med så att säga... Ska dit imorgon också är det tänkt, men jag vet inte riktigt ännu. Känns obehagligt att åka tycker jag när det är så lurigt väder... Ska ringa och höra med Therese sen hur hon känner inför morgondagen. Jag känner att jag lika gärna kan vara hemma och läsa istället imorgon. Vi har mycket som ska göras i denna kursen. Först en redovisning i grupp på en bok som vi ska läsa, sen en redovisning inför hela klassen på ett häfte som handlar om samverkan (116 sidor), visserligen ska min grupp redovisa 1 kapitel, men man måste ju ändock läsa allt om man ska förstå det hela. Sen efter det är det 2 artiklar som ska läsas och redovisas i tvärgrupper, dessa är ju oxå på engelsak. Tack för den! Sen så återstår ett individuellt arbete som är dellat i tre delar, det handlar ii det stora hela om organisationspsykologi. Bland annat ledarskap. Ja, så där ser ni mina härliga 4 veckor framöver... :-) Men det är så otroligt spännande och jag kan  lova er att jag lär mig nått nytt om mig själv och andra varje dag. Här kan man verkligen prata utvecklingsteori...

Mamma och pappa har varit här och fått en kopp kaffe med fruktsallad och glass till. Olivia var så himla trött förut, så jag blev tvungen att hitta på något med henne så att hon inte skulle somna när klockan var 17.00. Så det fick bli en fruktsallad helt enkelt... :-) Hon var väldigt stolt över sin egna sallad sen kan jag meddela!

Jag pratade en sväng med Marie förut, hon var trött som bara den, men hon räknar nu ner dagarna tills på fredag. Då hon "föds på nytt" som hon själv säger, då får hon sin nya friska benmärg. Det kommer att bli skönt för henne att få träffa Jan också, men han skulle ju fått sova inne hos henne, men nu hade de ändrat sig i den frågan. Han skulle nu få vara på en annan avdelning, men han skulle i allafall få gå till henne för att hälsa på. Det kommer att göra henne gott.
Jag längtar också till fredag när den stora finalen äntligen är här!


Nu ska jag se på teven en stund! Ha en bra kväll alla underbara!

God afton