vossarinnan

Varför heter det så? Ja det kan man fråga sig! :-) Var i allafall iväg till läkarn idag för öron besväret. det var tydligen något med örontrumpeten, exakt vad kommer jag inte ihåg... Herre jösses vilket minne man har! Fick Rinexin för att slippa trycket. Hoppas att det hjälper, för nu är jag trött på alla dessa förkylningar som går. Jag vill ju börja träna igen. Jag längtar efter att få svettas ordentligt och få känna den där speciella känslan som man har när man slitit i 1-2 timmar på gymmet. Det är härligt att få känna sig lite nyttig ibland. Desutom vill jag bli av med de resterande 2 kilona som jag har kvar som nästa delmål. De ska vara väck till den 27:e februari när jag ska ha min 30 års fest! Bannemej!

Annars så har jag inte åstadkommit värst mycket idag. Jag försökte att läsa lite i Thylefors bok som vi har i kursen. Men jag lyckades så klart att somna... jag har en sån trötthet i min kropp så att jag nästan börjar att fundera på vad fan det är egentligen. Men om jag tänker efter så kanske det inte är så konstigt med tanke på allt som är runt omkring mig nu. Marie är i stockholm, Olivia kräver sitt, huset ska skötas, Tulta har en knöl under magen, katten vägrar gå ut så han är ju typ "galen", det har varit tentatider i skolan, januari är en förjävlig månad ur ekonomiskt synsätt, vikten har rasat, och dessutom så är det ju allt annat runt omkring som ska ha sitt. Men jag ska inte klaga! För jag är berikad med underbara människor runt omkring mig! Dessutom har jag den finaste lilla tjej man kan önska sig och den mest underbara man man kan ha! Jag älskar mitt liv faktiskt.

Jag pratade med Marie förut idag, allt var relativt bra med henne. Gud så stark hon är. Jag beundrar henne så otroligt mycket. Vore glad om jag hade hälften av den styrka som hon har. Fantastiskt. Men hon börjar att känna av cellgifterna nu, men det vore väl konstigt annars? Jag menar, det är ju så att nu bryter de ner hennes benmärg, efter det så tar de slut på immunförsvaret, och sen skickar de in mördarceller för att rensa upp efter cellgifterna... sen kan det bara bli bättre! Men som sagt, hon har nu 8 dagar kvar iannan transplantationen ska ske. Och jag har fått för mig att det är nu innan den nya benmärgen ska ges som det är tuffast. Men hon fixar detta! Det vet jag. Men jag känner att mina tankar går till henne säkert tusen gånger påen dag... önskar att jag kunde vara hos henne och hjälpa henne igenom detta! Man känner sig maktlös, men hon är i de bästa händer som hon kan vara nu... Hoppas att hon är ute på msn sen, så jag får höra hur det är med henne.

Olivia har kommit på att hennes dagis, som heter stjärnan faktiskt är en SKOLA! Så nu får vi inte säga att hon ska till dagis nått mer... för hon är minsann en stor tjej som går i skolan. Hon satt här förut i soffan framför teven och gjorde sin läxa som hon sa. Läxan hade formen av en tidning med Kitty som honnsatt och ritade i med mammas pennor från skolan. Så nu får jag nog köpa lite mer markeringspennor snart. :-)
När jag tittar på henne ibland så kan jag inte fatta hur vi  kunnat göra en så underbart fin liten individ. Hur gick det till brukar jag undra... Gud va jag älskar henne! Hon är det finaste jag har, och ho kommer alltid att vara vår,  och jag o stefan kommer alltid att vara hennes mamma och pappa. Det är en underbar tanke! Om någon skulle göra henne illa så kan jag garantera den personen att han/hon kommer att få lida... både länge å väl.

Nu ska jag slötitta vidare på Robinson, sen blir det att läsa lite igen! Ha en fin kväll alla underbara människor där ute!

Kram på er!
/Linda