vossarinnan

Måste jag säga att dessa dagar sedan jag sist blev uppringd av Marie har varit de mest fruktansvärda dagarna i mitt liv. Jag har inte kunnat äta, sova, läsa... mina tankar har funnits och finns än på karolinska universitetssjukhuset i Stockholm. Varje gång telefonen ringer så önskar jag att det är Marie som finns i andra luren, men jag vet att det bara är dagar tills den dagen kommer. Marie och jag har pratat otroligt mycket under hela hennes tuffa resa både för och under denna tiden som är just nu. Men som ni alla kanske förstår så har denna transplantation som hon genomgår inte riktigt gått som vi alla, och framför allt Marie, hoppats på. Det började med cellgifterna som hon skulle ha innan ( ni som följer hennes blogg vet detta redan, och ni som inte gjort det råder jag till att ni själva läser hennes blogg så kommer ni att förstå... länken finns här på min sida) självaste transplantationen.  Hon har reagerat väldigt starkt på denna behandling med väldigt starka och allvarliga biverkningar. Men enligt läkarna så är det som hon nu går igenom inget "konstigt" med tanke på de starka biverkningar hon fått på cellgifterna. Hon har nu också drabbats av en komplikation som hon nu behandlas med antibiotika för. Detta gör det hela extra jobbigt för henne eftersom hennes kropp nu är "nollad" så att säga på imunförsvar. Men hon är i de bästa händer som hon kan vara. Dessutom är hennes största trygghet i livet där nu, hennes mamma L, som finns där för henne nu. Vi kan alla bara hoppas och skänka henne/dom en tanke nu, om att hon snart är uppe på benen igen.
Innan Marie  åkte iväg på sitt livs största resa någonsin, sa hon så här: "Jag åker upp dit för att de ska döda min sjukdom, och ge mig mitt liv tillbaka". Jag är övertygad om att dessa ord sitter nu som ett mantra i hennes huvud, och hon kommer att ge allt för att ta sig dit. Men som sagt, vi kan nu bara ta en dag i taget men redan nu idag så har hon fått i sig en hel Piggelin, och det kan jag lova är ett mycket gott tecken! :-) Marie, du finns i mina tankar natt som dag, och jag ser fram emot att åka upp till dig inom en snar framtid. Dessutom ska vi ju på SPA om ett år eller så. Vi ska ju bara lata oss då, kom vi ju överens om! :-)
Olivia sa imorse att: "Mamma, jag vill ha halsbandet jag fick av Marie idag. För hon är ju sjuk..."
Jag: " Ja det är hon, men varför vill du ha det just nu då?"
Olivia: "För då blir hon säkert glad!"

Där ser man hur mycket Marie betyder för henne också! Dessutom vill hon snart prata med Marie på datorn igen... :-) Jag tycker att det är så härligt att höra på Olivia när hon säger så. Jag är noga med att hon ska visa tydligt för de som hon tycker om att hon verkligen gör det. För jag tycker att det är viktigt att man också ibland visar att man tycker om en annan person istället för motsatsen så ofta som man faktiskt kan göra ibland. Man kan inte älska alla, men man behöver inte heller hata dom! Eftersom jag själv är en mycket känslosam person och värnar om de som står mig närmast så kan jag verkligen bli ledsen och sårad när personer som jag tycker ska stå mig nära kan slänga ur sig kommentarer om mitt handlande och tankar om allt detta med Marie så här: Hon överdriver att också Linda!!!
Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan överdriva i att visa känslor i ett sådant här läge... Kan någon vara snäll för mig att förklara detta. För jag förstår inte. Sen när blev det fel att visa omtanke och oro om en person som står mig mycket nära, och dessutom får mitt hjärta att brista av oro? Nä jag vet inte... :-(
Men jag ska säga er en sak, att jag hoppas att bubblan spricker även för dessa personer en vacker dag. Men då står inte jag där och förväntas vara lilla "hjälpsamma" Linda. Nu får det vara nog!

Jag tänkte dela med mig här utav en låt, som Marie visade upp för mig som jag vet att hon tycker om. Och jag håller med henne! Man blir glad av denna. Jag hoppas att Lena läser detta, och om hon gör det spela gärna upp denna för henne...



God natt till er alla!